palestina mi amor

Tove pa marken, den jublande massan, den passiva militaren, mannen som vill posera med segertecken bredvid Toves blodiga ansikte. Lakaren som vagrar behandla henne p.g.a hennes eventuella asikter. Stamningen som skriker - vi ar flera dussin som vill se ert blod, endast for att ni sympatiserar med det palestinska folket. Skoterskan pa sjukhuset som sager -arent those arabs just animals. Minnet av Jawals besvikna, forodmjukade ansikte vid vagsparren nar tonaringarna med gevar vagrar honom narmaste vagen till sina olivtrad. Den radda pojken som inte vagar ga genom den israeliska delen for att kopa potatis och ber om eskort. Den aldre damens skakande hander vid checkpointen. Radslan att vagras intrade, att forodmjukas, att skadas eller till och med mista livet. Mamman och pojken som blev misshandlade och fick foras till sjukhus strax efter attacken mot oss. Alla dessa manniskor som ar sa djupt infekterade av decennier av radsla och overgrepp.

Trots det ar det jag kommer att ta med mig fran min resa i Israel/Palestina minnet av de modiga barnen som trotsar bosattarnas stenar, som vet att det betyder motstand att stanna kvar och halla huvudet hogt. Minnet av de andra internationella aktivisterna som vet att det lonar sig att ga fran ord till handling. Minnet av de israeler som gjort sa mycket for oss under den juridiska delen, och som trotsar sitt eget samhalle genom att vaga saga att nagonting ar fel. Kant citat-kampar man, kan man forlora, men kampar man inte har man redan forlorat
sa lange ockupationen finns, kommer motstandet att finnas, och vi ar manga i varlden som kommer att vara en del av det motstandet.